Kulturarvsprojektet

Kulturarvsprojektet startade i maj 2006 genom pengar som Film i Västernorrland tilldelats Kulturrådet till att anställa två personer som skulle inventera länets dokumentärfilmer. Anders Justin och Carina Möllerberg anställdes och har sedan dess samlat in 3600 filmer i länet.

De filmer som samlats in är smalfilm; dubbel 8, super8, 9,5 mm och 16mm:s film. Video (VHS), som givetvis också är ett viktigt och förgängligt medium, har fått vänta. Det viktigaste var att rädda de filmer som är äldst och som riskerar att förstöras av ålder och fel förvaring.

De 3600 filmerna är inlämnade för digitalisering på Svenska Filminstututets arkiv i Grängesberg. Sedan de skannats kommer filmerna tillbaka på DVD till upphovsmännen och vi på Film i Västernorrland förbehåller oss rätten att göra en kopia och att publicera denna kopia på vår hemsida, givetvis med upphovsmännens, eller filmernas ägares tillstånd.

Vi lägger också ut databasen med kontaktuppgifter till de som lämnat in film. Om någon inte vill medverka i databasen, eller märker att kontaktuppgifter är felaktiga; vänligen kontakta Film i Västernorrland så åtgärdar vi detta omgående.

Syftet med projektet är att hitta, samla in och dokumentera, skanna, tillgängliggöra och bevara film för framtiden. På så sätt räddar vi unika rörliga bilder från vårt län som både forskare och allmänhet har möjlighet att ta del av.

I projektet samarbetar vi med Filmarkivet i Grängesberg, arkiv och muséer i länet, hembydsföreningar, föreningar, allmänheten och Mittuniversitetet.

Juridik
Vi respekterar rådande lagstiftning som finns att beakta i samband med vår hemsida. I de fall vi till fullo inte lyckats klargöra filmernas ursprung, tar vi tacksamt emot uppgifter som hjälper oss att öka vår vetskap. För att inte låta komplicerat och tidskrävande eftersök hämma vår strävan att tillgängliggöra film, stöder vi oss på nedan grundsyner.

I de fall vi hittills inte lyckats klargöra upphovet, stöder vi visning av utsnitt på lovlig citering ( 22 § URL) med motivet att belysa filmens existens och karaktär.

Den upphovsman som anser sig förbigången ombeds kontakta någon av hemsidans kontaktpersoner för korrigering.

De personuppgifter som publiceras genom Östgötafilm har i regel inget godkännande av den registrerade. Vi följer dock personuppgiftslagen genom att personuppgifterna och sammanhanget är harmlöst (10 § f PUL).

Den som mot sin önskan finns avbildad eller beskriven på hemsidan kan genom sitt tolkningsföreträde bli struken efter kontakt med någon av hemsidans kontaktpersoner.

Vård av film
Film som bevaras under optimala arkivförhållanden har en livslängd på flera hundra år, att jämföra med livslängden för videoband, DVD-skivor samt lagringsband för digitala filer (3-50 år). Därför är det viktigt att förvara film under rätt förhållanden. Film ska förvaras torrt och kallt för att bromsa upp de kemiska processer som förstör filmmaterialet.

Äldre film på cellulosaacetat ligger ofta förpackad i plåt- eller papplådor, vilket inte är bra. Filmerna bör förvaras, antingen i vanliga fryspåsar, tillsammans med Kodaks så kallade ?molecular sieves?, och som har den egenskapen att den absorberar ättiksyra som till slut bildas i filmrullen. Man kan även använda syrafri kartong eller särskilda plastlådor som filmerna sedan läggs in i. Filmer ska förvaras i ett kylt rum, med en temperatur mellan -6 och +6 grader och med 35 % relativ luftfuktighet. Det viktigaste är att filmen ligger mörkt och kallt, med en jämn temperatur. VHS-kassetter ska inte ligga kallt utan förvaras i +15 grader.

Fram till 1953 producerades all 35 mm på cellulosanitrat. Sådan bör ej förvaras hemma utan skickas iväg till Svenska Filminstitutets arkiv för förvaring. Detta på grund av den stora brandfaran. Nitratfilm självantaänder vid +38 grader, och kan också självantändas om den utsätts för häftiga stötar. Det finns olika sätt att se om din film är av nitrat. Ett av dem är att utföra ett så kallat ?eldtest?. Klipp av en halv ruta från filmen, helst ej på bildruta eller på start och slutsladd (då dessa ofta är ditsatta efteråt). Gå utomhus och tänd på filmstumpen. Brinner den häftigt, så är det sannolikt en nitratfilm, om inte, så är den inte farlig, men bör kanske ändå tas omhand. Nitratfilm har ofta en påträngande lukt, är missfärgad, hopklibbad eller har en brun ton.